Är sjukt less på alla möten med BUP mellanvård och nu soc.

BUP gör ingenting, hänvisar till Mellanvården för de kan hjälpa till och ge det stöd dotra behöver.

Mellanvården hjälpte henne att komma till rätta lite med sina känslor och gav oss någon liten ny infallsvinkel. Men för övrigt kunde de inte ge den hjälp hon behöver utan hänvisar till soc.

Jag går gladeligen med på en anmälan till soc och bland det första jag får höra är att nej vi har inte det stöd hon behöver...

 

 

BUP är fortfarande med på ett hörn som samordnare.

Mellanvården har haft sitt sista möte med oss. De släpper efter 6 månader, spelar tydligen ingen roll i vilket stadie ungen är.

Nu är det soc som jag ska till. Men det har strulat med tiderna. Först försöker de få till ett möte under semestertider när jag var piskad att vara på jobbet eftersom det bara var jag och en doktor på plats. Sedan gav de nya tider och då blev dotra sjuk och skolan sa ifrån med den andra tiden. De skulle ha föreläsning just då och sedan jobba resten av dagen med den som grund. Under höstlovet ska vi till soc.

Men jag är så trött. Det är så mycket som jag skulle vilja säga till dem men inte kan.

Uppepå allt annat så har vi haft möte med skolan också. Pga hög frånvaro.

Och det känns som om de där mötena inte leder någonstans. Mer än tillbaka till mig då. Allt hamnar i mitt knä. Det är jag som ska lösa allt.