Under hösten har vi varit till soc och gått igenom en utredning. De tyckte att vi dels skulle boka tid till barnläkare för medicinering av dotra. Dels fixa hur mycket hjälpmedel som helst och det till exet också. Och så gav de både exet och dotra rätt bra skopa med ovett.

Exet har de uppenbarligen fått en bra bild av och det inte enbart på det jag berättat utan de tyckte att om han alltid försöker skämta bort och släta ut så hjälper han inte henne ett enda dugg. Tvärtom. Med mina egna ord så ville de att han tog sig själv i kragen och att han inte bara är far 2 helger i månaden utan alltid och att han måste ta ledarrollen inte mesa så med henne.

Och dotra fick sig bra också. För det hade vi ju kommit fram till att ADHDn faktiskt styr vår tillvaro även indirekt. Vissa saker blir svårare och vissa nästan omöjliga att göra och det begränsar oss så på det viset ger jag dem rätt. Men de hade ju också klurat ut att hon styr och ställer rätt rejält med både pappa och farmor och farfar. Och pga det så är det en viljornas kamp mellan henne och mig. Hon måste ju testa mina gränser. De sa ifrån att hon inte måste ha kontroll på allt och inte styra allt. Att det inte kan bli efter hennes vilja utan det är vi som bestämmer.

Tror ju inte att han fattade men jag tror att dotra ändå tog åt sig lite för hon har varit bättre mot mig.

De sa också att hon måste gå i skolan för om det blir en orosanmälan till så går den till ungdomsgruppen i och med det att hon fyllt 13 och de lägger inte ner lika mycket tid på utredningar i synnerhet inte som vi nyss har gått igenom en utredning och har en tidigare. Må vara att jag känner att jag ändå gått ur det hela med flaggan i topp även om den är lite trådsliten den här gången.

Nästa gång kanske de bara tar henne ifrån oss!!!

Det var verklighet mer troligt än kanske tom.

Jag är rädd.

Efter det sista mötet hade jag ett långt jobbigt samtal med dotra och efter det så var det som om hon kanske ändå tog det de sa på allvar. Att hon ändå fattade att hon kan bli omhändertagen och inte få komma hem. Hon trodde att hon skulle få bestämma att hon kunde bo hos farmor och farfar men det tog jag raskt ur henne. Och jag vet ju att hur mycket hon än härjar med mig, hur mycket hon än protesterar mot det jag säger och tycker att hon ska hjälpa till så är jag ändå hennes stabilitet och trygghet. Jag vet ju det.

Skulle de ta henne så skulle det vara värsta katastrofen för henne.