När vi var till stugan så var en av arbetsuppgifterna att rensa upp i jordgubbslandet och mitt i allt som vi var där så började min dotter att prata. Och fram kom en längtan efter en riktig farmor/mormor. En längtan efter en pappa som är som en pappa ska vara. Och det var många många tårar som föll där mitt i landet. Hon började äntligen prata för hon sa att där var lättare att prata för där fanns ingen som skulle kunna höra vad hon berättade.

Hon berättade att hon inte tror att farmor och farfar riktigt tycker om henne. För de gör ju ingenting med henne! Att åka till Liseberg en gång per år är väl inte tillräckligt sa hon. Att den enda som verkligen lyssnar på henne är farfar.

Pappa var inte mycket värd i hennes ögon. Hon är verkligen sårad över hans ointresse att försöka reda upp livet. Och hon sa också att hon hört en del snack så jag förklarade verkligen varför jag ville skiljas och varför jag gjort/krävt vissa saker. På en 11-årings nivå naturligtvis. Men det blev visst en aha-upplevelse för henne. Vi pratade gammalt och nytt.

När hon sa att hon hatade honom så sa jag lugnt att nej det gör du inte, du älskar honom, och då erkände hon ju att jo egentligen gör hon det men ändå. Konstaterade att det var väl ungefär som för mig, jag älskar henne alltid men jag gillar henne inte alltid. Inte när hon får sina riktiga ADHD-utbrott.

Och hon grät så. Det kom sånt som gjorde gott i modershjärtat: Du är den enda som verkligen hjälper mig, som ger mig stöd och som älskar mig.

Och hon ville att jag skulle annonsera efter en låtsasmormor.