Chattade med min kusin idag och fick veta att han träffat en tjej. Och jag drabbades av minst sagt blandade känslor och fick mig att ta en funderare över mig själv.

Visst är jag glad för hans skull, det är jag. Men samtidigt är jag det inte alls.

Det var just den sista biten som fick mig att ta mig en funderare... rannsaka mig själv och mitt inre.

Och JA jag är glad om han hittar någon, kanske får familj. Han är ändå 44, det är dags att han får en fast relation igen.

Men samtidigt blir jag nästan  lite svartsjuk- vi har just fått kontakt igen efter många många år utan någon som helst kontakt med varandra. Och jag gillar honom, är inte blind för hans fel och brister men i stort sett är han en rätt okej karl. Och kommer en tredje part in så är det inte samma sak riktigt. Han kommer inte ha samma tid att sitta och chatta skräp med mig. Inte gör vi ju det varje dag eller ens varje vecka men alltid blir det lite chattande nu och då.  Och som varsin singel så kändes det lite som om vi var av samma sort på något sätt. Jag vill absolut inte tappa vår kontakt igen och det känns som om risken är ganska stor.

Och dessutom hon är bara 29 och bor i England. Lite väl ung för honom, kommer hon att hålla fast vid honom? Och hon vill att han flyttar dig pga språket. Han har ju barer som han äger, ska han bara sälja dem som han jobbat så enormt hårt för  och lämna allt för vad? Tänk om det inte håller då har han gett upp hela sin tillvaro för henne.  Jag är samtidigt ganska bekymrad för honom.

Så ja jag erkänner, jag är inte odelat glad över nyheterna.